Personlig reflektion om operans volym om natten.

När jag började min praktik på Operaverkstan för snart 3 veckor sedan var jag förhållandevis grön inom operaområdet. Visst hade jag hört operasång förut, släktingar som haft det som bakgrundsmusik i köket, eller på TV. På någon OS-invigning eller hos en vän med förkärlek för klassisk musik och barockopera. Jag hade träffat operasångare och varit och sett stora, maffiga produktioner med skickliga sopraner och tenorer. Men fastnat i mitt huvud hade det aldrig gjort. Innan jag kom hit och hamnade två meter från de som sjunger vill säga.

Under en av dagarna den första veckan lyssnade jag som jag säkert nämnt, nöjd och glad på solisterna i Vivaldis Vinters sångrepetition. Det var häftigt att få lyssna så nära. När jag sedan trött och vinterfrusen gick och lade mig den kvällen och slöt ögonen för att somna hände något mycket märkligt. Till min förvåning började det sjungas högljudd opera i mitt huvud. Visst har jag haft låtar som vägrat försvinna förut, men det här var i en helt egen volym som varken gick att sänka eller stänga av. Smått chockad över detta nya fenomen låg jag vaken största delen av den natten och blundade och lyssnade på solisterna som hade full konsert innanför pannan.

Som ni förstår var jag trött men väldigt road när jag vaknade morgonen efter. Italiensk operasång hade fastnat någonstans på repeat därinne i mitt huvud, precis som någon slagdänga från radion! Fast man tröttnade inte lika snabbt på operalåtarna. Och med den skillnaden att eftersom jag inte är särskilt bevandrad varken i det italienska språket eller i operasjungandets konst så kan det ibland vara svårt att ge låten rättvisa när man sjunger med. Visst får man lite märkliga blickar från förbipasserande när man går och hummar melodin för att då och då brista ut i ett ljudligt "injusti horrori" eller ett "por la mata sponda". (Här lägger jag in en disclaimer då jag inte vet om jag stavat rätt eller vad det jag eventuellt kan ha skrivit betyder. Ni förstår mitt problem...)

Jag tror att min poäng är att för mig personligen fungerar opera bäst om det får komma lite närmare. När jag får se ansiktsuttrycken på dem som sjunger och de inte hamnar långt bort som bakgrundsmusik. Därför uppskattar jag Operaverkstans lite mindre lokal, närmare och intimare där fler än jag kan få chansen att nås på riktigt av en eller annan italiensk aria.

Och nattsömnen då? Tack och lov så har jag, efter att ha närvarit på flera sångrepetitioner, lärt mig att njuta av min godnattoperakonsert på kudden. Samt framför allt att långsamt kunna applicera en fade på de tre solisterna så att jag tillslut somnar.

Min operagodnattkör bestående av Karin, Alexandra och Henrik.