Premiär avklarad, god jul och på återseende!

Då var två härliga premiärdagar avklarade med båda lagen från Lars Erik Larsson gymnasiet! Lars Fembro har varit Gondoljär för våra besökare ute i foajén och sedan lotsat oss in i Venedig inne på Verkstan. Strålande fina dagar har det varit och vinter är det sannerligen här i Malmö.

Två glada premiärgondoljärer!

När jag pratade med några pratglada barn efteråt undrade de om Vivaldi var gammal, om han var ond eller god och om det ofta var dimma i Venedig. De tyckte de maskbeklädda vålnaderna var spännande och roliga och som de sjöng de där med perukerna! En annan kille sa att han bara satt och njöt mest hela tiden. Applåderade gjorde han så det stod härliga till.

Lite av vår glada publik i foajen!

En recensent sa ungefär så här:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1330581/Opera-.html

En annan tyckte såhär:
http://kvp.expressen.se/kultur/1.2258293/viva-vivaldi

Mitt i vinterstormen firade vi med premiärjulltallrik och traditionella makronner, en färgglad delikatess som man bland annat åt i Vivaldis Venedig. Otroligt gott! 

Jag som följt arbetet med Vivaldis Vinter säger nu tack för en underbar vinter och god jul! Vi ses på föreställningarna i mellandagarna, den 28:e december och den 29:e december.

Genrep? PREMIÄR!

Då var det premiärmorgon!

Igår hade vi genrep, pressvisning och några sista tekniska justeringar och funderingar. Lite sjukdomar och annat otrevligt har vi brottats med, men nu kör vi! Snöstorm väntas dessutom lagom till dagens PREMIÄR AV VIVALDIS VINTER! Nu är det dags för dessa ståtliga karaktärer att möta publiken!



Henrik/Goldoni





Karin/Griselda





Alexandra/Constanza





Anders/Vivaldi



Lars Erik Larsson Gymnasiet som barnhemsbarnen.



TOI TOI TOI som man säger på Operan! 

Det närmar sig...

Här på Operaverkstan råder febril, men tystlåten, aktivitet. Idag görs några sista tekniska justeringar och programmet för Vivaldis Vinter ska förhoppningsvis gå i tryck under eftermiddagen. Ingen av solisterna är här eftersom det är repledig måndag, det är tyst i verkstan när vi sätter det sista ljuset. I Lund misstänker jag att orkester och kör försöker få tag på någon sista tid att repetera mellan lektionstimmarna. Själv sitter jag och tittar igenom pressfoton och bokar biljetter. 

I slutet av förra veckan hade vi två kvällsgenomdrag med Lars Erik Larsson gymnasiet och de inblandade solisterna och skådespelarna från Operaverkstan. En gång utan kostym och en gång i kostym fast utan mask och peruk. Det var väldigt välplanerade repetitioner och rationellt är trevligt kunde vi konstatera när vi förundrades över hur väl det flöt på.

Operaverkstans kärna - hjärnorna bakom planerandet.
Maria, Lars och David.

  

Några elever och solister och andra inlandade lyssnar.

  

När orkestern installerat sig och kören fått på sig varsin cape kunde vi sätta igång.

Barnhemsbarn i moden skrud.

En dekadent elev.

Denna vecka är det alltså dags. Genrep på onsdag. Premiär på torsdag!

Vill ni se föreställningen i hela dess glans är det hög tid att boka biljett på www.malmoopera.se

Det där med sträckta armar och barockgestik.

"You must never let either of your Hands hang down, as if lame or dead; for that is very disagreeable to the Eye, and argues no Passion in the Imagination." - Betterton 1710

Äntligen får Henrik svar på sin fråga om sträckta armar, Vivaldis Vinters koreograf Sara Ekman är nämligen tillbaka från en fyradagars kurs i barockgestik. Under barocken användes ett helt språk av gester, poser, ansiktsuttryck och rörelser för att kommunicera. Denna gestik användes flitigt på scen men också i societetslivet.

Händerna var otroligt viktiga, Sara berättar att man tänkte att ögonen var placerade i handflatorna. Därför kommer exempelvis drottningen in i ett rum med högerhanden före, lätt höjd för att säga "hej, här kommer jag."  Hälsningar, intresse, avvisningar och känslor - allt kunde kommuniceras med handrörelser. Högerhanden var att föredra framför vänster, höger ledde samtalet samtidigt som vänsterhanden följde med i rörelserna. Händerna fick aldrig bara hänga ned, istället skulle de vara aktiva på olika höjd.

Man skulle gå rätt så stelt och på hälarna. Däremot gick man aldrig rakt när man förflyttade sig, man skulle istället gå så kringelikrokigt som möjligt för att ha längsta möjliga promenadtid att visa upp sig på. Under den tidiga barocken så skulle man först gå, sen posera och sedan tala. Inte röra sig och tala samtidigt helt enkelt. I Vivaldis Vinter så är det Vivaldis slutscen i Grisdelda som görs med barockens storstilade uttryck. Solisterna och Sara har några spännande dagar av poserande och promenerande framför sig innan ni får se slutresultatet den 16:e december. 

Idealet var att använda gestiken på ett naturligt sätt, utan att överdriva. Men att stå formad som ett S med höger fot framför och händerna i en  graciös pose kanske inte känns som det mest naturliga för den moderna människan. Vackert är det i vilket fall när Sara visar. 

Och nej, man sträckte aldrig på armarna helt under barocken. Kläderna var helt enkelt för osmidiga för det.

Samling i Lund.

Premiären av Vivaldis Vinter närmar sig sakta men säkert och nu går vi in i de sista intensiva dagarna av repeterande. Igår samlades alla inblandade på samma plats för första gången under projektet. Kör, orkester, solister och berättare möttes i aulan på Lars Erik Larsson gymnasiet i Lund för att öva dans och sång.



Karin övar med orkestern.

Hela kören sjunger Gloria.

Det var härligt att få en översikt på hur allt hänger ihop och se alla som på ett eller annat vis är inblandade. Här nedanför får ni ett smakprov på hur det kan låta under ett av musikstyckena med kör och orkester, lyssna och njut!

 

 

Samtidigt har våra tekniker på operaverkstan, Anna och Magnus, byggt vidare på kyrkrummet där publiken kommer att få avnjuta barnhemsbarnens körsång under mässan. Dessutom kom äntligen cembalon! Den stämdes under eftermiddagens repetitioner.



En kyrka under konstruktion.



Den lilla cembalon är på plats!

Imorgon kommer gymnasieleverna till Operaverkstan och det blir repetitioner i de riktiga lokalerna där Vivaldis Vinter ska framföras. Som sagt, premiären närmar sig!

Personlig reflektion om operans volym om natten.

När jag började min praktik på Operaverkstan för snart 3 veckor sedan var jag förhållandevis grön inom operaområdet. Visst hade jag hört operasång förut, släktingar som haft det som bakgrundsmusik i köket, eller på TV. På någon OS-invigning eller hos en vän med förkärlek för klassisk musik och barockopera. Jag hade träffat operasångare och varit och sett stora, maffiga produktioner med skickliga sopraner och tenorer. Men fastnat i mitt huvud hade det aldrig gjort. Innan jag kom hit och hamnade två meter från de som sjunger vill säga.

Under en av dagarna den första veckan lyssnade jag som jag säkert nämnt, nöjd och glad på solisterna i Vivaldis Vinters sångrepetition. Det var häftigt att få lyssna så nära. När jag sedan trött och vinterfrusen gick och lade mig den kvällen och slöt ögonen för att somna hände något mycket märkligt. Till min förvåning började det sjungas högljudd opera i mitt huvud. Visst har jag haft låtar som vägrat försvinna förut, men det här var i en helt egen volym som varken gick att sänka eller stänga av. Smått chockad över detta nya fenomen låg jag vaken största delen av den natten och blundade och lyssnade på solisterna som hade full konsert innanför pannan.

Som ni förstår var jag trött men väldigt road när jag vaknade morgonen efter. Italiensk operasång hade fastnat någonstans på repeat därinne i mitt huvud, precis som någon slagdänga från radion! Fast man tröttnade inte lika snabbt på operalåtarna. Och med den skillnaden att eftersom jag inte är särskilt bevandrad varken i det italienska språket eller i operasjungandets konst så kan det ibland vara svårt att ge låten rättvisa när man sjunger med. Visst får man lite märkliga blickar från förbipasserande när man går och hummar melodin för att då och då brista ut i ett ljudligt "injusti horrori" eller ett "por la mata sponda". (Här lägger jag in en disclaimer då jag inte vet om jag stavat rätt eller vad det jag eventuellt kan ha skrivit betyder. Ni förstår mitt problem...)

Jag tror att min poäng är att för mig personligen fungerar opera bäst om det får komma lite närmare. När jag får se ansiktsuttrycken på dem som sjunger och de inte hamnar långt bort som bakgrundsmusik. Därför uppskattar jag Operaverkstans lite mindre lokal, närmare och intimare där fler än jag kan få chansen att nås på riktigt av en eller annan italiensk aria.

Och nattsömnen då? Tack och lov så har jag, efter att ha närvarit på flera sångrepetitioner, lärt mig att njuta av min godnattoperakonsert på kudden. Samt framför allt att långsamt kunna applicera en fade på de tre solisterna så att jag tillslut somnar.

Min operagodnattkör bestående av Karin, Alexandra och Henrik.



Sträckte man någonsin på armarna under barocken?

Var den mycket relevanta fråga som vår solist Henrik Lagercrantz frågade sig under gårdagens repetition av Vivaldis Vinters slutscen. Denna slutscen går i barockens och överdådighetens tecken och våra kära solister har med hjälp av koreografen Sara Ekman arbetat med en tidstypisk dans. Vi som hade förmånen att få titta på var mycket imponerade av solisternas grace, men de själva kände sig inte riktigt redo att dela med sig av uppvisningen till allmänheten ännu. Därför får ni nöja er med dansande fötter sålänge.

Vill ni resten av solisterna på riktigt föreslår jag att ni går in på www.malmoopera.se och bokar biljetter för Vivaldis Vinter!

Förutom dansandet bjöd Operaverkstan igår in alla som haft en tråkig eftermiddag eller lite tid över till att vara figuranter i slutscenen. Producenter, anställda på mask och kostymavdelningen, praoelever och undertecknad fick sedan agera de 20 barnhemsbarn som ska finnas med. Fram med masker, solfjädrar och hästhuvuden. Då alla spelade minst två roller bland rosenknoppar och dekadens uppstod viss förvirring, men till slut lyckades vi placera oss i en förtjusande slutposition.

En dekadent skara i svart och guld.



Ett barockt hästhuvud, snart komplett med gymnasielev och svans.