Premiär avklarad, god jul och på återseende!

Då var två härliga premiärdagar avklarade med båda lagen från Lars Erik Larsson gymnasiet! Lars Fembro har varit Gondoljär för våra besökare ute i foajén och sedan lotsat oss in i Venedig inne på Verkstan. Strålande fina dagar har det varit och vinter är det sannerligen här i Malmö.

Två glada premiärgondoljärer!

När jag pratade med några pratglada barn efteråt undrade de om Vivaldi var gammal, om han var ond eller god och om det ofta var dimma i Venedig. De tyckte de maskbeklädda vålnaderna var spännande och roliga och som de sjöng de där med perukerna! En annan kille sa att han bara satt och njöt mest hela tiden. Applåderade gjorde han så det stod härliga till.

Lite av vår glada publik i foajen!

En recensent sa ungefär så här:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1330581/Opera-.html

En annan tyckte såhär:
http://kvp.expressen.se/kultur/1.2258293/viva-vivaldi

Mitt i vinterstormen firade vi med premiärjulltallrik och traditionella makronner, en färgglad delikatess som man bland annat åt i Vivaldis Venedig. Otroligt gott! 

Jag som följt arbetet med Vivaldis Vinter säger nu tack för en underbar vinter och god jul! Vi ses på föreställningarna i mellandagarna, den 28:e december och den 29:e december.

Genrep? PREMIÄR!

Då var det premiärmorgon!

Igår hade vi genrep, pressvisning och några sista tekniska justeringar och funderingar. Lite sjukdomar och annat otrevligt har vi brottats med, men nu kör vi! Snöstorm väntas dessutom lagom till dagens PREMIÄR AV VIVALDIS VINTER! Nu är det dags för dessa ståtliga karaktärer att möta publiken!



Henrik/Goldoni





Karin/Griselda





Alexandra/Constanza





Anders/Vivaldi



Lars Erik Larsson Gymnasiet som barnhemsbarnen.



TOI TOI TOI som man säger på Operan! 

Det närmar sig...

Här på Operaverkstan råder febril, men tystlåten, aktivitet. Idag görs några sista tekniska justeringar och programmet för Vivaldis Vinter ska förhoppningsvis gå i tryck under eftermiddagen. Ingen av solisterna är här eftersom det är repledig måndag, det är tyst i verkstan när vi sätter det sista ljuset. I Lund misstänker jag att orkester och kör försöker få tag på någon sista tid att repetera mellan lektionstimmarna. Själv sitter jag och tittar igenom pressfoton och bokar biljetter. 

I slutet av förra veckan hade vi två kvällsgenomdrag med Lars Erik Larsson gymnasiet och de inblandade solisterna och skådespelarna från Operaverkstan. En gång utan kostym och en gång i kostym fast utan mask och peruk. Det var väldigt välplanerade repetitioner och rationellt är trevligt kunde vi konstatera när vi förundrades över hur väl det flöt på.

Operaverkstans kärna - hjärnorna bakom planerandet.
Maria, Lars och David.

  

Några elever och solister och andra inlandade lyssnar.

  

När orkestern installerat sig och kören fått på sig varsin cape kunde vi sätta igång.

Barnhemsbarn i moden skrud.

En dekadent elev.

Denna vecka är det alltså dags. Genrep på onsdag. Premiär på torsdag!

Vill ni se föreställningen i hela dess glans är det hög tid att boka biljett på www.malmoopera.se

Det där med sträckta armar och barockgestik.

"You must never let either of your Hands hang down, as if lame or dead; for that is very disagreeable to the Eye, and argues no Passion in the Imagination." - Betterton 1710

Äntligen får Henrik svar på sin fråga om sträckta armar, Vivaldis Vinters koreograf Sara Ekman är nämligen tillbaka från en fyradagars kurs i barockgestik. Under barocken användes ett helt språk av gester, poser, ansiktsuttryck och rörelser för att kommunicera. Denna gestik användes flitigt på scen men också i societetslivet.

Händerna var otroligt viktiga, Sara berättar att man tänkte att ögonen var placerade i handflatorna. Därför kommer exempelvis drottningen in i ett rum med högerhanden före, lätt höjd för att säga "hej, här kommer jag."  Hälsningar, intresse, avvisningar och känslor - allt kunde kommuniceras med handrörelser. Högerhanden var att föredra framför vänster, höger ledde samtalet samtidigt som vänsterhanden följde med i rörelserna. Händerna fick aldrig bara hänga ned, istället skulle de vara aktiva på olika höjd.

Man skulle gå rätt så stelt och på hälarna. Däremot gick man aldrig rakt när man förflyttade sig, man skulle istället gå så kringelikrokigt som möjligt för att ha längsta möjliga promenadtid att visa upp sig på. Under den tidiga barocken så skulle man först gå, sen posera och sedan tala. Inte röra sig och tala samtidigt helt enkelt. I Vivaldis Vinter så är det Vivaldis slutscen i Grisdelda som görs med barockens storstilade uttryck. Solisterna och Sara har några spännande dagar av poserande och promenerande framför sig innan ni får se slutresultatet den 16:e december. 

Idealet var att använda gestiken på ett naturligt sätt, utan att överdriva. Men att stå formad som ett S med höger fot framför och händerna i en  graciös pose kanske inte känns som det mest naturliga för den moderna människan. Vackert är det i vilket fall när Sara visar. 

Och nej, man sträckte aldrig på armarna helt under barocken. Kläderna var helt enkelt för osmidiga för det.

Samling i Lund.

Premiären av Vivaldis Vinter närmar sig sakta men säkert och nu går vi in i de sista intensiva dagarna av repeterande. Igår samlades alla inblandade på samma plats för första gången under projektet. Kör, orkester, solister och berättare möttes i aulan på Lars Erik Larsson gymnasiet i Lund för att öva dans och sång.



Karin övar med orkestern.

Hela kören sjunger Gloria.

Det var härligt att få en översikt på hur allt hänger ihop och se alla som på ett eller annat vis är inblandade. Här nedanför får ni ett smakprov på hur det kan låta under ett av musikstyckena med kör och orkester, lyssna och njut!

 

 

Samtidigt har våra tekniker på operaverkstan, Anna och Magnus, byggt vidare på kyrkrummet där publiken kommer att få avnjuta barnhemsbarnens körsång under mässan. Dessutom kom äntligen cembalon! Den stämdes under eftermiddagens repetitioner.



En kyrka under konstruktion.



Den lilla cembalon är på plats!

Imorgon kommer gymnasieleverna till Operaverkstan och det blir repetitioner i de riktiga lokalerna där Vivaldis Vinter ska framföras. Som sagt, premiären närmar sig!

Personlig reflektion om operans volym om natten.

När jag började min praktik på Operaverkstan för snart 3 veckor sedan var jag förhållandevis grön inom operaområdet. Visst hade jag hört operasång förut, släktingar som haft det som bakgrundsmusik i köket, eller på TV. På någon OS-invigning eller hos en vän med förkärlek för klassisk musik och barockopera. Jag hade träffat operasångare och varit och sett stora, maffiga produktioner med skickliga sopraner och tenorer. Men fastnat i mitt huvud hade det aldrig gjort. Innan jag kom hit och hamnade två meter från de som sjunger vill säga.

Under en av dagarna den första veckan lyssnade jag som jag säkert nämnt, nöjd och glad på solisterna i Vivaldis Vinters sångrepetition. Det var häftigt att få lyssna så nära. När jag sedan trött och vinterfrusen gick och lade mig den kvällen och slöt ögonen för att somna hände något mycket märkligt. Till min förvåning började det sjungas högljudd opera i mitt huvud. Visst har jag haft låtar som vägrat försvinna förut, men det här var i en helt egen volym som varken gick att sänka eller stänga av. Smått chockad över detta nya fenomen låg jag vaken största delen av den natten och blundade och lyssnade på solisterna som hade full konsert innanför pannan.

Som ni förstår var jag trött men väldigt road när jag vaknade morgonen efter. Italiensk operasång hade fastnat någonstans på repeat därinne i mitt huvud, precis som någon slagdänga från radion! Fast man tröttnade inte lika snabbt på operalåtarna. Och med den skillnaden att eftersom jag inte är särskilt bevandrad varken i det italienska språket eller i operasjungandets konst så kan det ibland vara svårt att ge låten rättvisa när man sjunger med. Visst får man lite märkliga blickar från förbipasserande när man går och hummar melodin för att då och då brista ut i ett ljudligt "injusti horrori" eller ett "por la mata sponda". (Här lägger jag in en disclaimer då jag inte vet om jag stavat rätt eller vad det jag eventuellt kan ha skrivit betyder. Ni förstår mitt problem...)

Jag tror att min poäng är att för mig personligen fungerar opera bäst om det får komma lite närmare. När jag får se ansiktsuttrycken på dem som sjunger och de inte hamnar långt bort som bakgrundsmusik. Därför uppskattar jag Operaverkstans lite mindre lokal, närmare och intimare där fler än jag kan få chansen att nås på riktigt av en eller annan italiensk aria.

Och nattsömnen då? Tack och lov så har jag, efter att ha närvarit på flera sångrepetitioner, lärt mig att njuta av min godnattoperakonsert på kudden. Samt framför allt att långsamt kunna applicera en fade på de tre solisterna så att jag tillslut somnar.

Min operagodnattkör bestående av Karin, Alexandra och Henrik.



Sträckte man någonsin på armarna under barocken?

Var den mycket relevanta fråga som vår solist Henrik Lagercrantz frågade sig under gårdagens repetition av Vivaldis Vinters slutscen. Denna slutscen går i barockens och överdådighetens tecken och våra kära solister har med hjälp av koreografen Sara Ekman arbetat med en tidstypisk dans. Vi som hade förmånen att få titta på var mycket imponerade av solisternas grace, men de själva kände sig inte riktigt redo att dela med sig av uppvisningen till allmänheten ännu. Därför får ni nöja er med dansande fötter sålänge.

Vill ni resten av solisterna på riktigt föreslår jag att ni går in på www.malmoopera.se och bokar biljetter för Vivaldis Vinter!

Förutom dansandet bjöd Operaverkstan igår in alla som haft en tråkig eftermiddag eller lite tid över till att vara figuranter i slutscenen. Producenter, anställda på mask och kostymavdelningen, praoelever och undertecknad fick sedan agera de 20 barnhemsbarn som ska finnas med. Fram med masker, solfjädrar och hästhuvuden. Då alla spelade minst två roller bland rosenknoppar och dekadens uppstod viss förvirring, men till slut lyckades vi placera oss i en förtjusande slutposition.

En dekadent skara i svart och guld.



Ett barockt hästhuvud, snart komplett med gymnasielev och svans.

Samlade, glada gymnasielever

Under förra veckan skrev jag om kostym och maskprovning för ena halvan av de runt 40 elever från Lars Erik Larsson gymnasiet som som är med i Vivaldis Vinter. En vecka senare dök andra halvan av gruppen upp för utprovning av kostymer. Jag fick jag under några minuter i kostymavdelningens kök reda på mer om deras skola, samt hur de blev en del av produktionen.

Först får jag berättat för mig att på Lars Erik Larssongymnasiet i Lund så utbildas eleverna bland annat i körsång, ensemblespel, musikteori, musikhistoria och dans. Således sjunger alla elever i kör under sina tre gymnasieår och de är också med och spelar instrument och/eller sjunger i ensembler som spelar jazz, rock eller någon annan musikalisk inriktning. Här i Operaverkstans produktion av Vivaldis Vinter ska de ca 40 eleverna medverka genom att spela i orkester, sjunga körsång och dansa. 

Samtidigt som eleverna upprymda springer in och ut i kostymavdelningens provrum får jag höra att det började någon gång förra hösten då de satte upp operan Dido & Aeneas av Henry Purcell. Den spelades i stadshallen i Lund och var en elevproduktion rätt igenom. Läraren Sofia Söderberg Eberhard stod dock för regi och musikalisk ledning. Operaverkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist såg produktionen och när det sedan blev klart att Operaverkstan skulle sätta upp Vivaldis vinter tog man kontakt och samarbetet inleddes.

Elever i väntan på kostymprovning.

Eleverna berättar att de fick reda på Operaverkstans planerade produktion genom rektorn precis innan sommarlovet när hon frågade om de var intresserade. Runt mitten av oktober satte sedan repetitionerna igång på allvar i skolan. Sedan dess har eleverna arbetat med Vivaldis Vinter ungefär två gånger i veckan, därutöver har de haft egen tid att öva på enskilda stämmor och insatser. Några få av eleverna har varit på Operaverkstan förut och sett tidigare produktioner så som Mästersångarna eller Fantasticks, men för merparten av dem är detta första mötet med Operaverkstan.

Förut har eleverna arbetat i egna produktioner och gjort mindre konserter bland annat i kyrkor och på andra skolor. Men de berättar att det som känns mest spännande med denna produktion är samarbetet, att det hela är på riktigt. Även om det är kul med mindre uppdrag blir detta lite som en kontrast mot deras vanliga uppträdanden. De ska arbeta tillsammans professionella operasolister och på en riktig operascen och det är något nytt och utmanande!

De verkar oförskämt lugna och taggade och det är en härligt avslappnad stämning vid kostymateljen. När jag frågar dem hur de kommer sig att de inte är supernervösa får jag blandade svar men de enas om att eftersom det är något de gör tillsammans blir det mindre ängsligt.
- Såklart är det lite stressigt till och från, men av erfarenhet har vi lärt oss att det är så det är och att vi alltid hinner tillslut ändå!

Skönt att ha och göra med ett så motiverat och erfaret gäng!

Vivaldi och berättaren.

Jag har inte alls svårt att tro att Anders Granström, som gör rollen som Vivaldi, gett alla sina barnbarn nackspärr. Anders är nämligen filansande berättare och jag fastnar ofta på repetitionerna när han övar på sin roll som Vivaldi. En behagligare röst att lyssna på får man leta efter. Då jag själv utbildar mig inom Storytelling, som kanske kan ses som en modern vidareutveckling där berättandet mer är ett verktyg än underhållning, är jag naturligtvis intresserad av vad han  kan dela med sig av för tankar. Både kring hur han hamnade i projektet Vivaldis Vinter och kring berättande i allmänhet.

Anders i Vivaldis skor.

Anders Granström är utbildad skådespelare i grunden, men har mer och mer återgått till vad han själv kallar ursprungsteater. Nämligen den sorts teater som utövades vid lägereldarna i de tidiga civilisationerna, ett slags rent muntligt berättande. Han förklarar att berättarkonsten upptod som ett sätt att vidarebefodra information och spännande nyheter. Var man bra på det fick man sedan berätta för fler och fler och genom många led har det sedan utvecklats till föreställningar på scen. Teater. Numera frilansar Anders och undervisar alla möjliga sorters grupper i berättande, det kan handla om friskolor, affärsmän eller präster exempelvis. Historieberättandet lever alltså vidare och utvecklas men förblir alltid en viktig del i att nå människor.

Vi diskuterar skillnaden mellan en skådespelare och en berättare, och Anders förklarar kort och enkelt det så som att en skådespelare mer visar något. Mellan skådespelare och publik finns det ofta en slags fjärde vägg. I klassisk teater är publik och skådespelare överrens om att låtsas som att publiken inte finns där. En berättare för istället mer av ett samtal, man har ögonkontakt och publik och berättare är medvetna om varandra. Han tycker också att en berättare inte måste vara en skådespelare, berättar gör vi ju alla varje dag. Men en skådespelare måste vara en bra berättare. Självklart har skådespelarutbildningen hjälpt honom mycket i berättandet, till exempel med röstläge, uttryck och mycket mer.



Anders under repetition.

Operaverkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist och Anders Granström har samarbetat många gånger tidigare. Maria ser nästintill förskräckt ut när jag nämner ett upptåg eller idé som Anders pratat kort med mig om, ett projekt som gick under titeln: Hitt'et, Gör'et, Vis'et! Det pågick för ungefär 14 år sedan gissar Maria och gick ut på att hitta något intressant, forma det till någon slags föreställning och sedan visa det. Precis som titeln antyder!

Vad lockade då Anders Granström att vara med här på Operaverkstan? Förutom det faktum att han redan var välbekant med Maria Sundqvist så förklarar Anders att han i Vivaldis Vinter får chansen att kombinera berättande och skådespeleri. Han skådespelar Vivaldi, men på scen är Vivaldi den som är berättare för de andra i ensemblem. Anders får alltså berätta en berättelse, fast han gör det på scen i karaktär för de andra karaktärerna, och det är något han inte testat förut.

- Förutom det är det alltid kul när det är en bra blandning på scenen av olika konstformer som det är i den här produktionen, en kör, en berättare, skådespeleri, lite dans. Sen gör det ju inte ont att det är otroligt bra musik heller!



En berättare i arbete.

När Maria kontaktade Anders med sin vision funderade han mycket kring Vivaldis eget liv och de föräldralösa barn som omgav kompositören. Detta kopplat till operan Griselda som dyker upp i Vivaldis Vinter. Den skrev ju Vivaldi faktiskt till ett av sina föräldralösa barn, Anna Giró, kanske som bearbetning eller tröst? Men den tar i originalform inte upp barnens tankar eller utsatthet.

- Vad som egentligen är en rätt förfärlig historia hade jag och Maria samma vision kring. Jag svarade när Maria frågade mig om jag var intresserad att ja, men i så fall borde fokus denna gång ligga på barnen och deras perspektiv.  Är det en framkomlig väg att gå? Varefter Maria svarade: Vägen du föreslår känns inte bara framkomlig, utan promenadvänlig.

Och på den vägen är det alltså, över Operaverkstans egna Venedigbroar hela vägen fram till premiären den 16:e december. Snart kommer vinterdimman att svepa in över verkstan, vinterstämning utomhus lider vi i alla fall inte brist på tills dess.

Solisterna tycker och tänker om Operaverkstan.

Ny och nyfiken som jag är på Operaverkstan tar jag tillfället i akt att ha en snabb pratstund med två av Vivaldisolisterna på tåget tillbaka till Malmö. Jag vill veta hur de tycker att det är att arbeta här på verkstan. Alexandra Frid Giertz och Henrik Lagercrantz har båda varit inblandade i tidigare produktioner på Operaverkstan, Alexandra exempelvis i Halmhatten och Filttofflan och Henrik har bland annat varit med och skrivit operan Trollguld.



Alexandra Frid Giertz och Lisa Löfqvist i Halmhatten och Filttofflan, spelades 2007.

Framför allt så tycker de att Operaverkstan är bra på casting (och då inte bara för att de två ju har fått jobb) utan för att verkstans personal är skickliga på att sätta samman engagerade arbetsgrupper och ensembler som trivs ihop. Det är helt enkelt en trevlig och öppen stämning i produktionerna tycker de. Kanske beror det på publiken också? Man måste vara beredd att bjuda lite extra på sig själv och ha ett schysst bemötande gentemot barn och unga, särskilt eftersom Operaverkstan ofta bjuder in sin publik bakom kulisserna eller på andra sätt engagerar dem i produktionerna. Då är det inte läge att använda vassa armbågar mot varandra heller, enas de om.



Mathias Lissmyr och Henrik Lagercrantz, skaparna av Trollguld och vinnare av Operaverkstadens tonsättartävling Opera Aperta år 2009.



En annan av lockelserna med att arbeta på Operaverkstan som de nämner är det faktum att produktionerna är så olika. Arbetssätten och typen av framträdande skiljer sig åt, det finns ingen absolut mall kring hur det ska fungera. Varje arbete blir något av en utmaning. Men det är utvecklande med utmaningar, åtminstone när de finns i en miljö som är gjord för nya påhitt. 

När vi kommer tillbaka till operan fortsätter repetitionerna av Vivaldis Vinter och jag håller med Alexandra och Henrik där jag vips sitter på golvet som stand in för barnhemsbarnen, det är en öppen stämning och process där allt kan hända.

Musikspråk och mer repetitioner.

Takten före trean. Spela breda toner. Tryck till, som att du stampade bort snön från fötterna. Mindre energi på uppstråket. Solo, driv, sats, vibrato och visa det som en storm. Som att varje takt lever.

Så låter det när lärarna på Lars Erik Larsson gymnasiet instruerar orkestern som ska vara med i Vivaldis Vinter. Bland alla lektionstimmar har de fått 1,5 timme över till repetition denna onsdag. Passande nog snöar det för fullt utanför när de samlats i skolans källare för att öva just Vivaldis komposition Vintern. Soloviolinisten Martina Lassbo och 7 elever på stråkinstrument, flöjt och cembalo övar och skapar en vacker, levande ljudbild .

Så låter ett väldigt kort smakprov ur Vintern under denna repetition. Om man istället vill läsa sig till Vivaldis bild av årstiden, kan man här ta del av hans sonat skriven till verket.

"Shivering, frozen mid the frosty snow

in biting, stinging winds;
running to and fro to stamp one's icy feet,

teeth chattering in the bitter chill

To rest contentedly beside the hearth,
while those outside are drenched by pouring rain.

We tread the icy path slowly and cautiously,
for fear of tripping and falling.
Then turn abruptly, slip, crash on the ground
and, rising, hasten on
across the ice lest it cracks up.

We feel the chill nort winds course through the home
despite locked and bolted doors... this is winter,
which nonetheless brings its own delights. "



Mystiska masker och kostymprovning.

Samtidigt som omgivningarna växer fram i form av scenografi så håller kostymavdelningen på att ta fram föreställningens kläder. I den mån man kan försöker man också att återanvända plagg från tidigare föreställningar, kanske färga om dem eller ändra dem på andra vis. 

Som jag nämnt tidigare kommer elever från Lars Erik Larsson gymnasiet i Lund att medverka i Vivaldis Vinter som barnhemsbarn. De kommer spela musik, sjunga och även medverka i koreografier. Idag hade de en första kostymprovning. I Venedig under den tid då Vivaldis Vinter utspelar sig hade barnhemmen olika utmärkande färger på sina kläder, på just La Pietá där Vivaldis Vinter utspelar sig bar barnen röda kläder.



Barnhemsbarnkostymer.



La Pietás karakteristiskt röda kostymer.



Något annat som är särskilt och utmärkande för Venedig vid denna tid är masker och maskerader. Man dolde sitt ansikte för att dölja sin sociala status och sin identitet, för en liten stund kunde man vara vem som helst, med gott eller ont uppsåt. Självklart dyker dessa maskbeklädda människor även upp i Vivaldis Vinter.



Några av Venedigs många dolda ansikten.


Även operasolisterna har prövat ut sina kostymer, inklusive skor och smycken och snart även peruker. Eftersom denna tidsperiod är barockens och därmed överdådighetens tid blir det stora klänningar och läckra skor för hela slanten.

En ensam barocksko.

Solisten Alexandra Frid Giertz testar en av sina klänningar.

Alexandra och kostymör Leif Persson diskuterar kostym och smycken.

Venedig växer fram.

Varje ny miljö på scen existerar först i miniformat, så även Operaverkstans Vivaldis Vinter. Scenografen Leif Persson har i det här fallet jobbat med två rum. I ett av dem är tanken att återskapa en kyrksal där barnhemsbarnen brukade uppträda för allmänheten, ståendes bakom galler. Inspirerad av studiebesöket i Venedig har man också använt sig av broar och vattenillusioner för att skapa en känsla av vattenstaden i vinterskrud. 



Kyrksalen med bänkar på modellen.




Modellen på kyrksalen, bakom gallret ska kören stå.




Venedigs broar i miniatyr.

Modellerna ligger alltså till grund för byggandet av kulisser och scenografi i rätt skala. Sakta men säkert växer modellen tills den tar upp hela Operaverkstan och maskinhallen där brevid. Otroligt hur likt det kan se ut tillslut när den stora kopian av Venedig byggs upp i Operaverkstans lokaler.




Venedigs broar på Operaverkstan.



En kyrksal under uppbyggnad.

Kyrksalen med galler.

Under broarna och valven.

Att bygga en Operaverkstad.

Något som kan komma att likna Venedig är på väg att byggas i verkstan. Broar kommer så sakteliga på plats och snart ska blanka dansmattor ligga på golvet som en spegelblank vattenyta.

Ett första steg mot Venedig.

 Jag har förutom att följa arbetet med Vivaldis Vinter spenderat de senaste dagarna med att lära mig mer kring hur Operaverkstan blev till. Vad den står för och arbetar mot för mål.


"De som ej hafva aktning för ringheten, vördnad äfven för det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting." - CLJ AlmqvistAlmqvists citat är den genomgående tanken hos Operaverkstan, med andra ord är detta en lekfull Operaverkstad som ändå tar det man gör och sin publik av barn i alla åldrar på största allvar. Operaverkstan startades år 2002 genom en donation från Sparbanksstiftelsen Skåne och syftet var att möjliggöra en satsning på just barn och ungdomsopera. Librettisten och regissören Maria Sundqvist har sedan starten varit initiativtagare och konstnärlig ledare. Operaverkstan samarbetar brett med fria teatergrupper, andra instutitioner, skolor och andra nätverk och strävar efter att ständigt förnya konstformen via workshops, referensgrupper och seminarier exempelvis. I princip tre konstnärliga huvudlinjer kring vad som ska sättas upp finns också uttalade.


Nyskrivet - Operaverkstan ska sätta upp nyskrivna, samtida verk
Klassiker - klassiska uppsättningar ska ha sin plats här också, kanske tolkade på nya vis
Interaktivitet - barn och ungdomar ska ha en aktiv roll i utformandet och utförandet av uppsättningar här
Att Operaverkstan är uppskattad går inte att ta miste på om man tittar på alla priser och utnämnelser som man tilldelas under åren. Det allra senaste är Region Skånes särskilda kulturutmärkelse 2010 som jag tycker har en strålande fin motivering:


"Region Skåne vill med 2010 års särskilda kulturutmärkelse uppmärksamma en unik och mångfacetterad konstnärlig verksamhet som väckt uppmärksamhet långt utanför Skåne och Sverige.

Operaverkstan är en verkstad i ordets sanna betydelse och har utvecklats till en av de främsta producenterna av opera för barn och unga i landet och en förebild för operahusen i Europa.

Med nyfikenhet och experimentlusta skapas kreativa samarbetsformer över institutionsgränserna, mellan amatörer och professionella, liksom mellan scen och salong.
Repertoaren, som rymmer både nytolkningar av klassiker och spännande beställningsverk, utvecklar musikdramatikens kommunikativa förmåga till fullo. Resultatet är en scenkonst som med full respekt och absolut lyhördhet för barn och unga i alla åldrar ger sin publik nycklar till operans tidlösa magi."


Operaverkstan har all anledning att vara lite stolt.

Vivaldi sjunger ut och Mumin dyker upp.

Vilken härlig morgon. Jag kan varmt rekommendera att börja sin dag som jag har gjort idag, nämligen med att lyssna på operasångare som övar. Solisterna i Vivaldis Vinter (Alexandra Frid Giertz, Karin Bäckström och Henrik  Lagercrantz) har haft en första genomgång av sina sånger. Dessa sånger kommer från Vivaldis opera Griselda. 


Den första sångrepetitionen.

Vad handlar då operan Griselda om? I korthet så börjar historien med att den fattiga kvinnan Griselda gifter sig med kungen Gualtiero, men folket är missnöjda över hennes låga börd och kungen bestämmer sig för att pröva sin hustrus trohet. När de får en dotter vid namn Constanza skickar han iväg henne och säger åt Griselda att dottern kommer att dödas, likaså sonen som föds därefter. Griselda lyder troget och lämnar ett halvt krucifix hos sitt barn, men vet inte om att båda barnen istället för att bli mördade får växa upp hos kungens släktingar. 

Tiden går och kungen vill återigen försäkra sig om att hans fru är lydig, så han säger till henne att han förskjuter hene och ska gifta sig med en ny kvinna. Denna nya kvinna är Griseldas egen bortskickade dotter Constanza, vilket Griselda inte vet. Griselda förbereder inför bröllopet och när Constanza dyker upp ser hon andra halvan av det krusifix hon alltid haft med sig, runt Griseldas hals och förstår att det är hennes mor. Familjen återförenas. Kungen ställer in bröllopet, nöjd med Griseldas trofasthet och tar henne tillbaka. Ett hoppfullt slut på en för vår tid nästan stötande berättelse där barnen kan verka mest som brickor i ett spel. Men Vivaldi låter dem ändå få en återförening, kanske som tröst för den föräldralösa Anna Giró, det barnhemsbarn som Vivaldi skrev operan åt. 

Det är mycket som ska tänkas på när man sjunger opera märker jag under förmiddagens sångarbete. Först ska den italienska texten översättas, sen ska känslan och meningen bakom orden fångas. Rytm, kroppspråk, melodi och uttryck ska samverka. Det är ett häftigt arbete att följa. 




Den italienska sångtexten översätts.

 Idag hade vi även en första träff för Troll i kulisserna, Operaverkstans mumintrollsuppsättning som har premiär i februari.  Det är en historia om teaterråttan Emma som ska sätta upp en professionell pjäs, men vad som händer om det blir undantagstillstånd och de riktiga skådespelarna inte kommer? Om det istället dyker upp ett mumintroll med rampfeber, en melankolisk Misa och en högdragen Fru Filifjonk som inte alls vet något om teater? Vi skrattade oss tårögda på genomläsningen av manuset, kul kommer det att bli utan tvekan. Här får ni ta en liten titt bakom kulisserna på scenografimodellen så länge, så småningom kommer Troll i kulisserna också att få en egen blogg, precis som Vivaldi.



Ett smakprov på Troll i kulissernas scenografi.

Det börjar bli Vivaldis Vinter på Operaverkstan.

Vintern och kylan närmar sig sakta Skåne. Ja det börjar bli vinter, men det här är inte vilken vinter som helst, varken för mig eller för Operaverkstan. Här på Operaverkstan vid Malmö Opera är det nämligen dags att påbörja arbetet med föreställningen Vivaldis Vinter och jag har fått förmånen att följa den processen. Mitt namn är Petra Carlsson Thyrvin, jag gör praktik här som storyteller/skribent och precis som jag landade mitt i starten av den här uppsättningen, börjar vi direkt här på bloggen. 

Kyla och snö känns lite avlägset den varma novembermorgon då kollationeringen på det som man lite stolt kallar för galaxens förmodligen bästa Operaverkstad, börjar. När alla inblandade i produktionen samlats får vi bland annat lyssna på utdrag ur Vivaldis opera Griselda, samt titta på en modell av hur scenen kommer att se ut. Visionen som framkommer under morgonmötet är ett Venedig i vinterdimma. Ett Venedig där kompositören Antonio Vivaldi under 1700talet spatserar över broar och kanaler till sitt arbete som musiklärare på barnhemmet La Pietà. Operaverkstan arbetar ofta med tematik som sträcker sig över längre spelperioder, och efter att i tidigare produktioner ha undersökt relationen mellan förälder och barn utforskar man nu känslan av att bli bortlämnad. Att inte ha några föräldrar. Under kollationeringen får vi också se en film från Operaverkstans studieresa till Venedig och barnhemmet. En av de mest intressanta detaljerna som berättas under rundturen på La Pietá är att föräldrarna brukade lämna kvar ett halvt föremål med barnet och behålla den andra halvan av föremålet själv. Som ett minne och en slags dröm om en återförening. Operaverkstans uppsättning undersöker berättelsen om barnhemsbarnen och operan Griselda ur barnets synvinkel. Hur kan det vara att växa upp föräldralös med enbart ett halvt föremål som enda minne av sin bakgrund?

Med i produktionen är även elever från Lars Erik Larsson Gymnasiet i Lund. De ska vara en del av iscensättandet av hur livet på barnhemmet kunde vara. Musik skriven av Vivaldi för barnhemsbarnen, som jag får lära mig alltid spelade bakom galler, kommer att framföras. Gymnasieleverna kommer alltså medverka med sång, musik och även dans. Det blir en spännande vinter.