Det där med sträckta armar och barockgestik.

"You must never let either of your Hands hang down, as if lame or dead; for that is very disagreeable to the Eye, and argues no Passion in the Imagination." - Betterton 1710

Äntligen får Henrik svar på sin fråga om sträckta armar, Vivaldis Vinters koreograf Sara Ekman är nämligen tillbaka från en fyradagars kurs i barockgestik. Under barocken användes ett helt språk av gester, poser, ansiktsuttryck och rörelser för att kommunicera. Denna gestik användes flitigt på scen men också i societetslivet.

Händerna var otroligt viktiga, Sara berättar att man tänkte att ögonen var placerade i handflatorna. Därför kommer exempelvis drottningen in i ett rum med högerhanden före, lätt höjd för att säga "hej, här kommer jag."  Hälsningar, intresse, avvisningar och känslor - allt kunde kommuniceras med handrörelser. Högerhanden var att föredra framför vänster, höger ledde samtalet samtidigt som vänsterhanden följde med i rörelserna. Händerna fick aldrig bara hänga ned, istället skulle de vara aktiva på olika höjd.

Man skulle gå rätt så stelt och på hälarna. Däremot gick man aldrig rakt när man förflyttade sig, man skulle istället gå så kringelikrokigt som möjligt för att ha längsta möjliga promenadtid att visa upp sig på. Under den tidiga barocken så skulle man först gå, sen posera och sedan tala. Inte röra sig och tala samtidigt helt enkelt. I Vivaldis Vinter så är det Vivaldis slutscen i Grisdelda som görs med barockens storstilade uttryck. Solisterna och Sara har några spännande dagar av poserande och promenerande framför sig innan ni får se slutresultatet den 16:e december. 

Idealet var att använda gestiken på ett naturligt sätt, utan att överdriva. Men att stå formad som ett S med höger fot framför och händerna i en  graciös pose kanske inte känns som det mest naturliga för den moderna människan. Vackert är det i vilket fall när Sara visar. 

Och nej, man sträckte aldrig på armarna helt under barocken. Kläderna var helt enkelt för osmidiga för det.