onsdag 12 januari 2011

En sista tillbakablick på Vivaldis Vinter tillsammans med Maria Sundqvist.

Nu är det några veckor sedan den sista föreställningen av Vivaldis Vinter spelades och Operaverkstan ger sig in i nästa produktion. Den heter Troll i kulisserna och är en härlig berättelse om teater, på en teater! Mumintrollet, My, Misan och Fru Filifjonk blir på grund av en översvämning tvångsförflyttade till en teaterlokal. Där huserar teaterråttan Emma och hon är inte alls glad att de riktiga skådespelarna försvunnit, för de ska minsann ha premiär snart! Och som alla vet får inget någonsin hindra en premiär! Troll i kulisserna har premiär den 15:e februari och ni kan läsa mer om föreställningen här:

http://www.malmoopera.se/forestallningar/troll-i-kulisserna

Om du vill följa arbetet med vår muminpjäs så kan du också läsa här:


www.trollikulisserna.blogspot.com

Men innan vi lämnar Vivaldis Vinter helt är det dags att tänka efter och summera lite, på Operaverkstan försöker vi nämligen alltid fundera över processen kring en föreställning. Det är ett sätt att knyta ihop säcken vid ett avslut. Hur gick det till när Vivaldis Vinter blev verklighet? Hur jobbade vi? Jag slår mig ned med regissören och konstnärliga ledaren Maria Sundqvist för en pratstund.



Hon berättar att själva idén kring att skapa en föreställning runt Vivaldi och hans musikstycke Vintern har funnits sen 2007, då Maria var på ett besök i Venedig. Det var kunskapen om att Vivaldi arbetade som musiklärare på ett barnhem som blev intressant först, eftersom Operaverkstan denna säsong koncentrerat sig på barn och relationen mellan vuxna och barn. Men av ekonomiska skäl fick Operaverkstan backa med produktionen två gånger och projektidéerna fick gå i ide. En annan intressefaktor för Maria i Vivaldiorjektet var själva tidsperioden, barocken. Maria har nämligen en vision om att sätta upp en opera i varje århundrades stil och denna gång ville hon använda och utforska barocken, med all dess gestik och stora uttryck. Vidare så berättar Maria berättar att speciella repliker är en katalysator för henne. De får igång tankarna kring en föreställning. En av de repliker som hon haft med sig genom alla planer på att sätta upp Vivaldis Vinter är:
"Jag har inte alltid varit såhär gammal och ni kommer inte alltid att vara så unga"

Hon såg framför sig hur föreställningen var en tillbakablick av en gammal Vivaldi. Det var också tanken på vintern som en tid för familjeföreställningar på Operan. Varför inte ta den tiden till att utforska tillvaron för den som inte har några föräldrar? Venedigs bistra landskap under den kyliga årstiden var en annan bild som inspirerade. En replik till som satte igång kopplingarna hittade hon i En Vintersaga av Shakespeare;
"En ledsen saga är bäst för vintern".


När så Maria såg Lars Erik Larsson Gymnasiet göra operan Dido & Aeneas av Henry Purcell började hon fundera över ett samarbete. Skolan har en stråkensemble och kör och det passade bra att ha med i en berättelse om Vivaldi och de musicerande barnhemseleverna. Läraren Sofia Söderberg Eberhard och Maria Sundqvist hade arbetat tillsammans tidigare så där fanns också en länk. 

När det så blev bestämt att Vivaldis Vinter faktiskt skulle bli av åkte Operaverkstan på en riktad studieresa till Venedig. De hade en yttre kamera med sig för att dokumentera vad de såg, men även den inre kameran för att ta till sig intryck som kunde användas i föreställningen. När de kom hem började Maria skriva manus. Hon hittade en nyinspelning av operan Griselda och bestämde sig för att berätta den ur barnens synvinkel. Hennes föreställningsidé kretsade nu kring vinterstråkstyckena, operan Griselda och Antonio Vivaldis arbete.

Förutsättningarna blev ett skelett som sedan filades och förfinades genom att använda styrkorna hos de inblandade i produktionen. Både ramberättelsen om Vivaldi och barnhemsbarnen och kärnberättelsen om Griselda har ändrats något för att skapa konsekvens i framförandet av berättelsen. Målet var en föreställning som var vacker, sorglig och rolig. Maria var ute efter en text som kunde skapa en stark stämning på en plats som var impressionistisk. I början ville hon ha en växling från de kända venedigmaskernas anonymitet till riktiga personer, barnhemsbarnen. De musikstycken som var med i föreställningen valdes tillsammans med Sofia och ordningen bestämdes efter sagan som Anders Granström berättar i rollen som Vivaldi. Han blev balansen mellan arior och handling och därför framkom och förtydligades sångernas mening med tiden. Koreografen Sara Ekman fick förutsättningarna och fick sedan själv bestämma uttrycket i danserna. Barockgestikkursen som hon gick i Vadstena under produktionsperioden visade sig vara väldigt givande och användbar. Rent rumsligt ville Maria använda monteringshallen för att få in flera rum i föreställningen, på så vis fick föreställningen ett förändrat rum efter mellanspelet i mässan.

Arbetet var ett pussel och manuset ändrades under arbetsprocessen. Ibland, säger Maria, måste man dra igång arbetet först för att pröva och kunna hitta rätt känsla. Det kan vara krävande att arbeta så, men också mer spännande och givande. Såklart måste man också sätta en gräns, när alla hittat sin plats och man fått utforska sätter man fast berättelsen. Där fanns alltid en tro på historien, Maria tror att de flesta på ett eller annat vis kan identifiera sig med de övergivna barnen. Det finns också något fint och spännande med en Vivaldi som vill trösta och inge hopp. En filosoferande Vivaldi funkade också väl tillsammans med en konkret berättelse. Sen, säger Maria, var det väldigt roligt med Henrik som är librettist och får spela librettisten Goldoni. Hur föreställningen avslutas i barockens storslagna stil med extra allt är Maria också glad över.

Det har varit många inblandade på olika håll i produktionen Vivaldis Vinter. På premiärmiddagen pratade vi om att det ibland funnits viss osäkerhet kring hur vi skulle få ihop en slutprodukt till en början. Men pusslandet och prövandet har tillåtit experimenterande och till slut har det fått fram det bästa ur var och en av de medverkande. Vivaldis Vinter blev en lärorik process för alla inblandade och ett strålande slutresultat. Recensionerna har varit riktigt bra också! Jag håller med Maria som säger att hon gillade att titta på föreställningen, eftersom den har en närhet till publiken. Den är levande på något vis.


 


Snön är på väg att försvinna utomhus och Vivaldis Vinter har tagit slut för denna gång. Det blev sannerligen ett projekt präglat av riktig vinter, kyla och snö. Tack för att ni följt vårt arbete och välkomna tillbaka till Operaverkstan när Troll i kulisserna har premiär den 15:e februari!