Vivaldi och berättaren.

Jag har inte alls svårt att tro att Anders Granström, som gör rollen som Vivaldi, gett alla sina barnbarn nackspärr. Anders är nämligen filansande berättare och jag fastnar ofta på repetitionerna när han övar på sin roll som Vivaldi. En behagligare röst att lyssna på får man leta efter. Då jag själv utbildar mig inom Storytelling, som kanske kan ses som en modern vidareutveckling där berättandet mer är ett verktyg än underhållning, är jag naturligtvis intresserad av vad han  kan dela med sig av för tankar. Både kring hur han hamnade i projektet Vivaldis Vinter och kring berättande i allmänhet.

Anders i Vivaldis skor.

Anders Granström är utbildad skådespelare i grunden, men har mer och mer återgått till vad han själv kallar ursprungsteater. Nämligen den sorts teater som utövades vid lägereldarna i de tidiga civilisationerna, ett slags rent muntligt berättande. Han förklarar att berättarkonsten upptod som ett sätt att vidarebefodra information och spännande nyheter. Var man bra på det fick man sedan berätta för fler och fler och genom många led har det sedan utvecklats till föreställningar på scen. Teater. Numera frilansar Anders och undervisar alla möjliga sorters grupper i berättande, det kan handla om friskolor, affärsmän eller präster exempelvis. Historieberättandet lever alltså vidare och utvecklas men förblir alltid en viktig del i att nå människor.

Vi diskuterar skillnaden mellan en skådespelare och en berättare, och Anders förklarar kort och enkelt det så som att en skådespelare mer visar något. Mellan skådespelare och publik finns det ofta en slags fjärde vägg. I klassisk teater är publik och skådespelare överrens om att låtsas som att publiken inte finns där. En berättare för istället mer av ett samtal, man har ögonkontakt och publik och berättare är medvetna om varandra. Han tycker också att en berättare inte måste vara en skådespelare, berättar gör vi ju alla varje dag. Men en skådespelare måste vara en bra berättare. Självklart har skådespelarutbildningen hjälpt honom mycket i berättandet, till exempel med röstläge, uttryck och mycket mer.



Anders under repetition.

Operaverkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist och Anders Granström har samarbetat många gånger tidigare. Maria ser nästintill förskräckt ut när jag nämner ett upptåg eller idé som Anders pratat kort med mig om, ett projekt som gick under titeln: Hitt'et, Gör'et, Vis'et! Det pågick för ungefär 14 år sedan gissar Maria och gick ut på att hitta något intressant, forma det till någon slags föreställning och sedan visa det. Precis som titeln antyder!

Vad lockade då Anders Granström att vara med här på Operaverkstan? Förutom det faktum att han redan var välbekant med Maria Sundqvist så förklarar Anders att han i Vivaldis Vinter får chansen att kombinera berättande och skådespeleri. Han skådespelar Vivaldi, men på scen är Vivaldi den som är berättare för de andra i ensemblem. Anders får alltså berätta en berättelse, fast han gör det på scen i karaktär för de andra karaktärerna, och det är något han inte testat förut.

- Förutom det är det alltid kul när det är en bra blandning på scenen av olika konstformer som det är i den här produktionen, en kör, en berättare, skådespeleri, lite dans. Sen gör det ju inte ont att det är otroligt bra musik heller!



En berättare i arbete.

När Maria kontaktade Anders med sin vision funderade han mycket kring Vivaldis eget liv och de föräldralösa barn som omgav kompositören. Detta kopplat till operan Griselda som dyker upp i Vivaldis Vinter. Den skrev ju Vivaldi faktiskt till ett av sina föräldralösa barn, Anna Giró, kanske som bearbetning eller tröst? Men den tar i originalform inte upp barnens tankar eller utsatthet.

- Vad som egentligen är en rätt förfärlig historia hade jag och Maria samma vision kring. Jag svarade när Maria frågade mig om jag var intresserad att ja, men i så fall borde fokus denna gång ligga på barnen och deras perspektiv.  Är det en framkomlig väg att gå? Varefter Maria svarade: Vägen du föreslår känns inte bara framkomlig, utan promenadvänlig.

Och på den vägen är det alltså, över Operaverkstans egna Venedigbroar hela vägen fram till premiären den 16:e december. Snart kommer vinterdimman att svepa in över verkstan, vinterstämning utomhus lider vi i alla fall inte brist på tills dess.